[quote_left] NATUR natω⁴r, r. l. f. [/quote_left] (l. m.) ((†) n. OxBr. 9: 257 (1634)); best. -en, äv. -n; pl. -er (PERICI Musæus 1:54 a (1582) osv.) ((†) -ar RUDBECK Atl.3:608 (1698), SWEDBERG Lefv. 480 (1714, 1729)). ( natur (-tt-, -vr) 1526 osv. nature 1526)
[NATUR 1]
1) ss. beteckning för det som är medfött hos l. konstitutivt för en viss levande varelse l. en viss kategori av varelser; vanl. med särskild tanke på den psykiska l. andliga beskaffenheten l. på de känslor, begär o. böjelser som leda l. påvärka ngns handlande; äv om särskild egenskap som tillhör ngns andliga väsen. Naturen bthan nådhen (är) aff sigh sielff så oond, ath hon hwarken tackar eller ärar (GUd). Förspr Rom. 3 a (NT 1527). Alle hafwa en Gudh, men icke eensz natur. SvOrds. A 2 b (1604). (Konung Kristiern) wände .. sigh til sijne brukeliga illistige påfunder, effter som hans onda Natur och Arth war. TEGEL G1 1:63 (1622). Drijff bortt naturen medh en stång, Han komer ändå igen en gång. GRUBB 155 (1665)
